En tindrande tiara istället för en blodig panna.

Jag hade en grupp 6-åringar här på en biblioteksvisning och bokstund inför deras kommande skolstart och när jag frågade vad de tror att en bibliotekarie är för något så var det en kille som sa att det är en person som bara behövs ibland. Han hade hört fel och trodde jag sa vikarie.

Efteråt kom jag i alla fall att tänka på allt som slängdes i ansiktet på mig under min utbildning. Jag visste redan från början att det var skol- och barnbibliotekarie jag ville bli. Jag fick från alla möjliga håll höra att det minsann är ett jobb där man får slåss för sin existens och stånga sin panna blodig mot motsträviga lärare. Att man hela tiden får marknadsföra sig och i stort sätt springa i skolkorridorerna med banderoller och skyltar där det står "JAG FINNS!"

Men nu firar jag 6 månader som skol- och barnbibliotekarie och jag har inte en enda dag känt att jag inte är en i gänget. Kanske beror det på att det på vår skola arbetar bra lärare och rektorer som ser oss som en värdefull resurs med kunskaper som de saknar och vill komplettera med. Kanske beror det också på de goda föregångare av bibliotekarier som jobbat här innan mig och berett väg för detta goda samarbete.

Vad än det beror på så är jag glad att jag hamnat här och inte där de dåliga exemplen finns. Här får man uppskattning och har stora möjligheter att utvecklas och utveckla. Och på mitt och Elins skrivbord möter oss varje dag varsitt hjärta i trä som två elever gjort i slöjden. Jag går stolt hem med en bibliotekaries sanna huvudbonad – en tindrande tiara – på huvudet varje dag.
/Sara Mauritzon